victoria

Idag är jag lite lördagsbitter. Totalsågade allt som hette hollywood-dålig-romantik när det kom till filmval borta på majvägen. Har en sån känsla som är svår att sätta ord på.  Har blivit mer och mer sällskapssjuk den senaste tiden och tycker inte alls det är roligt att vara ensam längre. Men sånt där brukar gå i perioder. Nästa gång är jag antagligen överlycklig över min ensamtid och uppskattar att äta frukost själv och höja upp musiken utan att behöva bry mig om någon annan som inte vill höra just mina favoritlåtar. Men just nu, denna sekund, denna veckan, den senaste tiden är jag trött på att vara själv. Det var dagens samtalsämne i mitt huvud nu ikväll när jag gick de dryga trettio minuterna från majvägen. Det som slog mig under tiden var skillnaden på det här med att vara själv och att vara ensam. Egentligen är jag inte själv, jag har träffat så härliga vänner här i Luleå som jag spenderar väldigt mycket tid med, och som jag faktiskt känner att jag kan ringa, plugga med, bjuda hit på en spontankaffe eller bara, som ikväll, titta på en film med. Och här sitter jag ändå bitter och känner mig ensam. Borde stoppat huvudet i en snöhög och skakat om mig själv eftersom jag verkligen inte har något att vara bitter för, jag har ju så otroligt fina människor i mitt liv, både här och hemma! Det fick mig att dra på smilbanden en stund, men ändå. Inte själv, men lite ensam, får man känna så ibland, ikväll?