victoria

Finns inte ord nog att beskriva hur mycket jag älskade det där vattnet, vågorna, standen och värmen. Men nångång måste ju semestern ta slut ändå. Jaha och nu undrar ni säkert hur det känns, efter två härliga veckor med lite extra ledighet, äventyr och semester med Rasmus. Måste ju sväva på moln eller hur? Ska jag vara helt ärlig så känns det inte såååå himla bra. Jovisst har jag haft två superbra veckor, men att få krama om en av er där hemma som jag tycker om gjorde ju bara att jag ville ha hit er allihopa (för jag vill inte hem, det är inte hemlängtar jag pratar om) bara för att det är möjligt (eftersom han kom hit), för att det kändes lite overkligt och för att det påminde mig om hur mycket jag faktiskt saknar er därhemma. Jag tror att jag lite för mitt eget bästa "glömmer" (haha, vad dumt det lät, men ändå) emellanåt att ni finns så mycket på riktigt (och inte bara i skypen, mailen och facebooken) och att ni är så bra som ni är! Jag menar, hade jag gått omkring och tänkt på er och saknat er jämt och ständigt hade det bara varit jättejobbigt... Så just nu sitter jag med lite dåligt samvete här borta, tänker på er och tänker på att jag borde vara bättre på att höra av mig. Finns en miljon ursäkter till det, men samtidigt inga alls. Men nu vet ni, om ni inte redan visste, att jag saknar dig (ja dig. Och dig och dig och dig med) och förlåt för att jag hör av mig så sällan!

Och just det, skulle påminna påskharen om att man inte blir för gammal för att uppskatta påskägg!