victoria

En sååååå härlig låt som min tyska vän Lisa Erken introducerat mig för. Ibland kan jag verkligen känna mig lyckligt lottad, som efter den här helgen som jag spenderat med (mest) nya vänner. Fina vänner. Men lite ångest smyger sig på med tanken på en hel vecka tills nästa helg... Jag och Sarah satt och filosoferade lite på tåget på väg hem från SF nu ikväll. Kom fram till att det vi gör/har gjort är en väldig utmaning. Att flytta hemifrån själv måste vara en piece of cake efter detta. När du flyttar hemifrån själv har du ingen annan än dig själv att anpassa dig efter, du jobbar inte där du bor (oftast iallafall), du tar bara hand om dig själv och du bor inte med dina "chefer". Vi har, som ni vet, flyttat till ett heeeelt annat land, på andra sidan atlanten, där det talas ett annat språk, man lever en annan kultur med andra vanor, ett helt nytt jobb, där du ska ta hand om någon annans barn, det dyrbaraste de har. Du slungas in i en helt annan värld, olik den du är van vid, helt själv långt ifrån tryggheten hemma. Jag vet att jag bara babblar nu, men förhoppningsvis förstår ni vart jag vill komma. För det här är ingen piece of cake, trots att det kanske kan tyckas så. Och jag klandrar inte någon, för när jag själv satt hemma i Sverige och läste au pair bloggar trodde jag också att den mesta tiden var kul och lätt. Men oooj så fel man kan ha och så olika det kan vara. Jag hoppas att jag kommer vara så sjukt stolt och nöjd med mig själv om ett år när jag står på flygplatsen i Sverige och kramar om min familj. Med en massa minnen från ett händelserikt och minnesvärt år bakom mig. Jag hoppas verkligen det.